Jag har skrivit tidigare om Lotta, 41. Nu är rättegången avslutad och domen kommer den 25 oktober. Mediabevakningen har varit bra och man har kunnat följa det mesta som hänt under huvudförhandlingen.

Dagarna i tingsrätten måste ha varit hemska för hennes närmaste. Att sitta mitt emot den man som slog ihjäl deras kära. Försvaret griper efter halmstrån, sa hennes syster i ett uttalande och jag är beredd att hålla med. Gärningsmannen hade inte till uppsåt att slå ihjäl Lotta, han skulle bara straffa henne för att han trodde hon varit otrogen. Sen när är det okey att straffa någon för en sådan sak, undrar jag? Uppsåt, eller inte, Lotta kommer aldrig tillbaka till den här världen. Gärningsmannen har en historik av våld och har ingen respekt för andras liv. Han hade till och med, enligt den tekniska bevisningen, tagit ett uppehåll i misshandeln och sedan återigen måttat slag mot hennes huvud. Alla, till och med små barn, vet att det är fara för andras liv att slå någon i huvudet. I det här fallet så menar försvaret att han inte hade haft uppsåt att döda, bara straffa. Jag förstår faktiskt inte resonemanget här. Slagen haglade mot hennes huvud, alltså borde han veta att han kunde döda henne. Han tog en paus, innan han återigen började slå den medvetslösa Lotta i huvudet, alltså borde han förstått vilken effekt hans slag hade.

När ska samhället ta våld i nära relation på allvar? Hur många fler kvinnor ska behöva vandra samma väg som Lotta innan man får upp ögonen för vad som förekommer i många hem. När ska detta våld tas på större allvar? Många kvinnor jag möter har praktiska problem att lämna sina relationer. Det kan vara att de inte kommer att få ekonomin att gå ihop, de vet inte vart de ska ta vägen, vem som kan ta hand om deras husdjur under tiden de är på ett kvinnoboende och så vidare. Det sista kan tyckas vara ett mindre problem, men de flesta älskar sina djur och vill inte att de ska falla offer för samma misshandel som de själva råkat ut för. Alla de här praktiska detaljerna måste kunna gå och lösa. Det är inga oöverstigliga hinder, det är problem som är till för att lösas.

Likaså måste man bli bättre på att följa upp kvinnorna som gjort anmälan, men som sedan ångrar sig och inte längre vill delta i förundersökningen. De allra flesta har en anledning till det och den största orsaken är rädsla. Skyddet och stödet måste bli bättre överlag för att de här kvinnorna ska orka och våga fullfölja en anmälan.

Våld i nära relation är ett samhällsproblem. Ett så pass stort samhällsproblem så det till och med kan klassas som ett folkhälsoproblem. Innan fler anhöriga tvingas sitta på rättegångar och höra om hur deras kära slagits ihjäl så är det dags att man tar krafttag mot den här typen av våld.

Lottas liv är över. Kanske hade hon också kunnat ha en chans om hon bara fått rätt hjälp från det hon vågade berätta om vad som hände? Det kommer vi aldrig kunna få ett svar på nu. Vad vi däremot vet är att det finns fler kvinnor som lever under liknande förhållanden och som aldrig vet om den här dagen kommer att vara den sista de får uppleva. Hjälpen till dessa kvinnor måste bli mer flexibel så att alla också kan ta emot hjälpen. För varje liv som går förlorat på grund av våld i nära relation har samhället misslyckats.

Mia