Det är inte alltid så roligt att va ung

Jag är mamma till tre underbara döttrar. De har alla nått vuxen ålder nu, men jag minns ändå när de tampades med att vara osäkra tonåringar. Av den anledningen gör det mig både riktigt arg och riktigt ledsen när jag läser en artikel i Expressen om Felicia, 15 år, som fått utstå näthat och klumpiga kommentarer för att hon föddes med ett födelsemärke i ansiktet.

Hånfulla kommentarer och stirrande blickar har blivit vardag för henne, säger hon. Det är jobbigt nog att vara tonåring som det är. Man ska hitta sig själv, veta vad man ska göra med sitt liv, hitta sin plats i livet och en mängd andra existentiella frågor kommer upp. Klart det gör det även innan man når tonåren och givetvis har man inte hittat alla svar efter att man kommit ur den här perioden av sitt liv heller, men på något vis så har dessa frågor en stor plats i dessa ungdomars liv. Utöver det ska man också vara snygg, smal, vara populär bland kompisar, prestera både i skolan och på fritiden. Mycket av det här fanns även på stenåldern då jag själv var ung, men inte alls i samma utsträckning som nu.

”Elda upp ditt fucking ansikte”, ”ska sparka in ditt röda ansikte”, ”hon vet inte att läppstiftet ska va på munnen”. Det här är bara några av de kommentarer Felicia fått utstå. Grovt kränkande och man kan förstå om hon blir ledsen. Just de här kommentarerna hade skrivits av några killa i en grupp på Snapshat. Exakt hur gamla de är framgår inte, men det är väl troligt att de ändå är i ungefär samma ålder som Felicia själv. Är det vad vi lär våra barn? Att om någon faller utan för ramen för vad de tycker är ”normalt” så är de också ett tillåtet byte att ge sig på?

Jag har alltid uppmuntrat mina barn att stå upp för sig själva, men hur lätt är det i en liknande situation? Skulle jag som vuxen orka det ens? Förmodligen inte utan att självkänslan fick sig en rejäl törn. Det visar också hur lite vi vuxna vet om vad våra ungdomar pysslar med på sociala medier. Hade mina barn skrivit något liknande så hade jag absolut velat få veta det och de hade fått försöka ställa allt tillrätta igen, men fungerar verkligen alla föräldrar så?

Som förälder har jag alltid försökt att uppmuntra mina barn. Jag har varit en riktig plåga för dem när det gäller att sköta skolan, men det är de alla tacksamma för idag. Det har också alltid varit viktigt för mig att berätta för dem att de är vackra både på insidan och utsidan. Att det är viktigt att ta hand om både sitt inre och yttre för att må bra. Beröm har de fått både för att jag är stolt över vem de är, inte bara för vad de har presterat och med tiden har de också fått en hyfsat god självkänsla som i sin tur gjort att de kunnat vara goda vänner och förebilder för andra i sin omgivning. Jag har också haft många och långa samtal om kroppsfixering och om sex där jag alltid poängterat att deras kroppar är just deras och att ingen har rätt att säga eller göra saker mot dem som de upplever kränkande. Utöver det har jag också varit noga med att de också har rätt att njuta av sina kroppar. Att sex är något som man har för att man vill, inte för att det förväntas av en och att man då också ska kunna njuta. Vi har alltid haft högt till tak gällande alla samtalsämnen här hemma och jag tror att inte bara mina döttrar utan även deras vänner har uppskattat det. Inte alltid naturligtvis, men rätt ofta. En del saker tror man ju mammor är för gamla för att förstå och en del saker vill man helt enkelt inte prata med stenåldersmammor om heller.

För att återgå till Felicia så hoppas jag hon har tillräckligt med självkänsla för att gå vidare och kunna släppa det här. Att hon stöttas av sina föräldrar råder det ju inget tvivel om i artikeln, men jag hoppas också att hon har gott om goda vänner som ger henne stöd. När det gäller killarna som skrivit de här kommentarerna så hoppas jag verkligen att deras föräldrar får veta det och att de tillsammans kan sätta sig ner med Felicia och prata om hur ord kan såra. Samtidigt kan det ju vara ett bra tillfälle att be om ursäkt också tänker jag. Jag hoppas också att alla andra som kommer med kommentarer till henne om hennes födelsemärke får sig en rejäl tankeställare. Att de slutar att kommentera det och istället börjar se Felicia som person.

Det är som sagt vad inte lätt att vara ung, men det är vi vuxna som har till ansvar att vägleda våra barn. Hur jobbiga, tidskrävande, irriterande och alldeles underbara de än må vara.

2018-09-24T08:54:25+00:00