Oftast så skriver vi om ämnen som hör till vår verksamhet och det kanske inte är den mest upplyftande och uppmuntrande läsningen alltid, även om vi försöker att variera ämnen. Idag ska jag däremot bara berätta om något riktigt, riktigt roligt. Kanske inte personligen för dig som läsare, men desto mer för mig som skriver.

För arton år sedan började jag på Brottsofferjouren i Norrköping, som vi hette då. Jag var ensamstående mamma till en dotter på då nio år. Vi bodde långt ute på landet så därför föll det sig naturligt att hon följde med mig på möten och annat som hade med engagemanget i Brottsofferjouren att göra. Vi tycker att det är viktigt att man ska kunna engagera sig i jouren även om man har barn så därför har våra ideellas barn med åren blivit självklara gäster på våra möten. Åren gick och med tiden skulle hon och en kompis göra sitt projektarbete i gymnasiet. Ämnet blev ”Unga som brottsoffer och vittnen”. Det resulterade i en bok med samma titel.

Min dotter har vuxit upp i den här föreningen och hon har också valt att läsa en universitetsutbildning som gör att hon dagligen går till jobbet för att hjälpa andra människor. Samtidigt har hon också fortsatt sitt engagemang och har en enorm drivkraft inom vår förening. Hon har förmågan att motivera människor, men även att lyssna och få dem att känna sig sedda och hörda. Hon är en tillgång av stora mått. Kanske var det också därför jag tog så illa vid mig när vi lämnade Brottsofferjouren Sverige och några ledande därifrån smutskastade oss med att just hon fanns med i vår jour. Vi fick till och med sitta och försvara oss från att hela vår styrelse skulle bestå av henne och hennes kompisar, vilket är rent skitsnack och som vi också snart kunde bevisa inte stämmer. Varför skulle inte hon ha rätt att vara i vår förening? Varför skulle inte hon få göra det som hon är riktigt bra på bara för att hon är mitt barn?

Det här blev ett sidospår och det jag egentligen ville komma till var något betydligt roligare. Jag ska bli mormor! Kanske kommer en ny liten brottsofferstödjare att födas inom kort. Chansen är väl stor med både mormor och mamma starkt engagerade i brottsofferfrågor. Lyckan är total och jag bara går och myser över tanken på att jag om några månader ska få hålla det här lilla livet i mina armar och för första gången i mitt liv få kalla mig för MORMOR. Det här är vad som behövdes för att få fortsatt energi då det här året har varit riktigt jobbigt med allt som hänt efter utträdet från Brottsofferjouren Sverige. För en gångs skull ska jag avsluta ett blogginlägg med orden: Jag är så lycklig!